Hej.

Projektinformation: Jag har tidigare skrivit kamera och film och sånt där som bildtext under bilderna. Jag har funderat och kommit fram till att det inte är vad jag vill. Jag vill både ha prosaisk löptext (alltså vad jag skrivit förut) men också lite längre texter med tankar kring bilderna. Så den här gången blir det annorlunda, så får vi se vad jag känner kring det.

Jag har varit på vift – närmare bestämt vår landsgranne Norge. Det är ett fascinerande land. Helt magisk natur som gör en lugn bara av att man håller ögonen öppna, men uppenbarligen ett köksmässigt U-land. Det kan ju så klart bara vara stugan vi råkat hyra, men eftersom det här är den enda norska stuga jag lagat mat i är det 100% av min erfarenhet. Det finns tre osthyvlar, en nötknäppare och nåt slags köks-sekatör, men en potatissticka eller disktrasa går inte att uppbringa. Det finns närmare 20 knivar, där den vassaste har svårt att skiva falukorv. Och spisen inte bara piper om man inte har nåt på plattan, utan stänger även av sig. För säkerhets skull. Att folket i en nation med så subpara kök ens lyckas knyta skorna övergår mitt förstånd.

Resan blev till beror på min pappa. Han fyllde ett jämt antal år. För över 30 år sedan var han på fiskeresor med vänner till sjön Rødungen i Norge, och sedan dess har han tjatat om hur fantastiskt det var. Så min bror kom på den helt ljuvliga idén att vi hyr en stuga vid den sjön och åker dit, vi tre. Jag älskar verkligen när man kan åka med på andras suveräna idéer, främst eftersom jag är oerhört dålig på bra idéer gällande presenter. Ett problem var dock att just isfiske var fokusområdet.

Uppföljning från första bildtexten förresten. Jag glömde ju helt bort – färger och sånt. Jag har just en Fuji av flera skäl. Dels är de förhållandevis snorbilliga. Det är liksom femtor rullar film för en kamera. Dels har de vred och rattar för att ändra slutartid och bländare och ISO, precis som på alla andra kameror jag kan med och känner mig bekväm med, och avslutningsvis går det att ställa in färgprofiler som efterliknar film. Alla färgbilderna här är med ett recept från Piotr Skrzypek som är gjort för att efterlikna Portra 160. Kodak-guldtoner och pastellfärger är fint ändå.

Jag tycker inte om isfiske. Jag tycker inte illa om det, men jag känner inget positivt heller. Lite som med barn jag inte känner – de har ett känslomässigt nollvärde och spelar mig ingen roll. En stor del av det är barndomstrauman, där resten av familjen uppskattade sol och fiske och den tvångsmässiga meditationen som infinner sig, medan jag föredrog hästritter, schismeb mellan gott och ont och huruvida Belgarion skulle överleva kampen mot den onde Kal-Torak. Fantasy var min kopp te. Så jag blev med under tyst protest och fördrev dagarna på isen läsandes (och inte sällan frysandes) vid brasan. Men ja, just fisket blev det aldrig så mycket med.

Precis som pappas fiskeresor ligger 30 år bak i tiden gör min barndom detsamma, och jag har fått ett mer ansträngt förhållande till fantasy. Istället för den kringflängande hjälten har jag i stadig takt utvecklats mer och mer mot en stabil hobbit som uppskattar god öl och en stadig middag. Där, vid middagen, kommer faktiskt fisken in. Det vore ändå lite häftigt att laga till fisk man på egen hand ordnat till. Den här gången skulle jag anstränga mig.

Nu efter tre dagars fiske har jag åsikter. Jag uppskattar tvångsmeditationen. Jag har lärt mig ha med mig handvärmare, och har för första vintern i mitt liv varma skoterstövlar. Det är fridfullt och i vart fall lite spännande. Samtidigt är bristen på kontroll ett oerhört problem. Jag tycker om, om inte nödvändigtvis förutsägbara så i vart fall kalkylerbara, resultat. Jag tycker om att hänge mig åt forskning när det finns. I alla fall en grundläggande idé om tillvägagångssätt är trevligt. Man får ett mentalt flödesschema att följa.

Utgångspunkt: skaffa svamp.

Fakta: svamp trivs i viss miljö.

Tillvägagångssätt: gå till den miljön, leta svamp.

Om svamp finnes – plocka. Annars – gå till nästa område med samma miljö.

Repetera tills svamp finnes, miljöer tar slut eller kroppen blir trött.

Fiske är mer… Som tarotkort. Man gissar. Kanske funkar det, kanske funkar det inte. Alla tror olika och gör olika. Ibland funkar det och utfallet blir som förväntat, vilket spär på ens tro om att man faktiskt kan nåt och att det inte bara var slump, eller så tillintetgörs fiskesjälvförtroendet man inte hade. Eller, om man redan tror man faktiskt kan nåt, så kan man intala sig att man gör rätt men fisken inte vill just idag. För den är mätt. Eller vattnet har fel temperatur. Eller djupet är fel. Eller vattennivån är fel. Eller lufttrycket, vinden, solljuset eller tidpunkten är fel. Precis som med att tarotkort inte alltid funkar och spåpersonen då har anledningar till varför det inte funkade fungerar fiske på samma sätt.

Jag är av sorten utan fiskesjälvförtroende, och är samtidigt för inställd på att följa logiska flödesscheman för att känna mig helt bekväm i det här osäkerhetssystemet. Därför kändes det ändå bra att åka på en sån här expedition med två stycken som gissat sig fram med resultat i väldigt många år och som därmed kunde bli de som har alla bra ursäkter klara när det inte fungerar, så jag slipper ta på mig värdelöshetsskuldsfilten. Jag vet inte om det berodde på envishet, gissningar som slog in, att de faktiskt behärskar kaosmatematiken med fiskevariabler som resulterar i att det ter sig som magi eller ren slump, men vi fick var sin fisk. Vilket var mer än jag förväntat mig. Fiske har stigit från något som inte spelar mig någon roll till något jag inte lider av och kan tycka är trevligt en stund (även om jag insett att någonstans kring fyra timmar är min absoluta maxgräns vad gäller att vänta på något som inte händer).

Resan gick förresten bra. Jag tog baksätet och tog hand om Google maps, så jag slapp köra. Däremot berättade ingen för mig att det finns två sjöar som heter Rødungen, så vi fick en extra sightseeingtur på en timme. Nåväl, tur att de var åt ungefär samma håll.

Hej.

Äntligen börjar vi ta oss mot slutet av det här årets första sex månader och… Va? Januari. Ffs. Jag är kroniskt trött, kan sova i princip obegränsat och även om jag har massor av kreativa saker jag vill göra har jag absolut noll energi till att faktiskt genomföra dem. Jag har hundar att gå med och träna med, sömnad att göra, kameror att renovera, film att framkalla, foton att ta och är till och med, kors i taket, sugen på att träna.

Jag tycker om bilder med lager. Som den här. Den är ett självporträtt, en dörr och lite ett porträtt också. Borde göra mer sånt. Och på grund av ovanstående stycke är den snart 13 år gammal.

Hej.

På samma sätt som vi kan vara skapligt säkra på att solen kommer gå upp i morgon också kan vi vara säkra på att det kommer en jul. Du vet, efter att ha jobbat i sin jobb-kuvös-tillvaro hela hösten är det dags att vila upp sig, träffa folk man tycker om och få influensa eftersom man träffar folk man tycker om. I år brände jag av alla tre i tur och ordning.

När jag började gå igenom vad jag faktiskt ägde för film och kameror hittade jag ett oöppnat trepack Lomography 800-film som gick ut för inte jättelänge sen, så jag höll tummarna och hoppades att den fortfarande skulle funka att exponera som 800-film. Varning, för här avslöjar jag slutet: det funkade inte. Eller snarare – det hade förmodligen fungerat jättebra om jag haft normal kognitiv förmåga, men eftersom jag uppenbarligen tycker att hittad film är gratis och inte kostar 250 spänn rullen tänkte jag verkligen inte igenom saker som ljusmätning utan åkte bara. Gör inte det. Det är dumt och resulterar enbart i besvikelse. Kul nog är det så jag föreställer mig att folk upplever det här babblet och en av de två anledningarna till att det inte finns nån möjlighet att lämna kommentarer. ”Det är dumt och resulterar enbart i besvikelse.” (Den andra anledningen är att jag uppenbarligen var för lat för att designa kommentarsfältet, så det får i dagsläget Anteckningar i Windows att framstå som ett designmässigt mästerverk.) Filmen i sig är rätt trevlig och jag kommer nog använda den igen nån gång framöver. Väldigt kornig, men det är en av anledningarna till att jag håller på med det här. Den där millennial-autenciteten, du vet.

Vi firade julafton med min familj i Kil och jag har exakt noll bilder att visa från det. Inte för att bilderna blev dåliga, utan för att jag, som den integritetsextremist jag är, inte tänker lägga upp bilder på barn. Tonåringar däremot, ska det visa sig, har jag inga såna känslor för.

Jag gillar den här. Tog en till som jag postade på Facebook för nån vecka sen.

På juldagen begav vi oss mot Hudiksvall. Resemässigt är det en sväng på fem-sex timmar med alldeles för mycket industriellt avverkad Bergslagsskog. Den här gången kryddades det av vår bil som har ett kul fel som resulterar i att den varje minut meddelar att ”du kan köra så här många kilometer innan bilen stannar”. Men vad vore existensen utan en nedräkning till en säker domedag?

Har lite svårt att avgöra vilken av dem som är bäst och jag har nån sån där idé om att försöka vara sparsmakad i bilder att välja ut och posta för det säger ”de” att man ska, men vet du vad? Fuck it. Det här är min kanal att uttrycka mig och jag gör faktiskt vad jag vill. Skulle jag välja en skulle det bli den övre. Den är så jag funderar på att lägga in i portfolion. Grej jag faktiskt är stolt över att ha gjort.

Annandagen började slappt och med ett suveränt ljus in genom fönstret, som resulterade i de här tre.

Och här någonstans märker jag hur närminnet börjar koppla från. Jag har ingen aning om vilka dagar saker hände. Annandagen var fortsättningsvis bilder på personer och sånt som blev för underexponerat för att jag ska vara nöjd, så vi får åka vidare. Här har jag, som jag påpekade inledningsvis, absolut ingenting att skylla på annat än att jag är lat och dum.

Någon av dagarna var vi vid en sjökant och grillade korv. Ljusmätare på kameror känner av hur mycket ljus som kommer in och försöker beräkna om det till nåt slags medelvärde. Snö är inte ett medelvärde. Snö är väldigt ljust. Så det var en halv rulle som var extremt underexponerad. Nåväl, den här var i alla fall inte totalt värdelös. Hade jag fått redigera verkligheten hade Stella stått i solljuset och vänt ansiktet mot värmen, men nu får man ju inte som man vill.

Kanske samma dag spenderade vi kvällen hemma hos Annas syster och hade det trevligt. Här lyste bra exponeringar återigen med sin totala frånvaro, men bilden på Stella tycker jag ändå om. Helt fruktansvärt kornig och den har nån konstig färgskiftning, men hon har ett jättefint uttryck i ansiktet som tilltalar mig på något vis.

Den sista knyter lite ihop julen med sin mysfaktor.

Sen åkte vi hem. Här borde vi ha något slags pausmusik. Hade jag varit en framgångsrik Youtuber hade det här varit stället där jag presenterar min sponsor och säger något fullkomligt meningslöst som ingen egentligen bryr sig om. Anledningen är att det här med att umgås med barn är skadligt för ens hälsa. Nyår och de följande dagarna resulterade i influensa, sängliggande, andfåddhet av att stå upp och en allvarlig fundering på om man inte skulle bli hermit och hitta en skön grotta att bo i. ICA har ju hemleverans numer.

Jag mår fortfarande inte helt bra såhär vid trettondagen, men febern har lagt sig och mina sömnproblem har kommit tillbaka, så jag tolkar det som att kroppen inte längre behöver sova 20 timmar per dygn för att överleva. Igår var till och med så bra att jag både hade något annat än pyjamas på mig och var ute med hundarna. Då gjorde jag slut på tredje rullen också, så jag kunde få den här julgrejen avslutad medan det fortfarande är något slags jul.

Vid det här laget hade jag framkallat de två första rullarna och insett hur mycket jag fuckat upp och just kastat massa energi rakt ner i toaletten och spolat, så jag bestämde mig för att överexponera ordentligt. Det resulterade i ordentliga negativ, vilket i sin tur resulterade i bilder.

För att hundarna skulle få lite VID-tid (det står för Very Important Doggo) tog jag dem en och en. Orkade bara hälften, men Kaylee och Svala fick ut saker i alla fall. Anna tog hand om Sol och Orion, så allihop fick en bra dag. Ljuset var fint. Vi kanske bara har några timmars dagsljus, men det blir en fin guldglöd i allt just nu så fort solen tittar fram. Dessutom var det snö på ingång, så solskenet kom ner genom molnslöjor vilket gjorde att det var både guld och lite mjukt och skugglöst samtidigt.

Den där enen har jag försökt fotografera i sju års tid, och det här är väl en av gångerna jag känt att den blev som den skulle. Oftast smälter den ihop med bakgrunden hur man än går runt den, men den här gången var den inte helt omedgörlig. Jag tog en polaroid på den för ganska exakt ett år sen som jag också är nöjd med.

Åkern har det där ljuset jag älskar. Jag tycker om hur snön får ha huvudrollen.

Och eftersom jag var ute med hundarna så kände jag att de behövde något slags porträtt också, så det här är den som blev på Kaylee.

Den här är inte mycket för världen, men jag tycker ändå om iskristallerna och färgerna i den. Jag provade att beskära den till 1×1. Jag brukade älska kvadratiskt format, men jag vet inte. Det blir lite stillastående, men den här är ju väldigt stillastående så på något sätt passar det ändå.

Andra återkommande motiv för mig är trädtoppar. Jag älskar verkligen att se upp mot himlen genom trädtopparna, men det är svårt att förmedla på ett vettigt sätt. De här två blev inte helt aviga i alla fall. Notera överraskningshunden Svala i den andra bilden, som jag tycker knyter ihop hela bilden.

Svala, ja. På den promenaden bestämde sig kameran att tacka för sig efter ett långt liv. Den tillverkades nån gång mellan 1976 och 1985 och nu ville den inte mer. Som någon född just 1985 förstår jag den till fullo. Det kan så klart ha med återkommande depressioner och att jag just varit sjuk i en vecka att göra, men ja. Spegeln gick upp för sent, så slutaren hade redan gjort sin grej. Dessutom fastnade spegeln i uppfällt läge efter varje bild, så helt plötsligt var det omöjligt att se någonting och jag behövde plocka bort objektivet och för hand fälla ner spegeln för att kunna ta en bild till. Som också misslyckades, men det visste jag inte då. Ah, tänk så skönt det är att vara ovetande ändå och inte förstå hur allt man gör redan gått om intet.

Den sista på rullen fick jag ihop i alla fall. Jag bestämde mig för att försöka göra en dubbelexponering, och även om det inte blev som tänkt blev den… precis vad jag ville. Hur Svala längtansfullt ser ut över åkrarna med längtan i blicken. Tänk att få springa fritt som vinden. Bara för det gjorde hon mycket riktigt en repa strax efteråt och hittade ett sorkhål med en mycket rolig bit frusen jord hon höll på att bolla med i tio minuter, medan jag glatt väntade på henne och på att med lite tur tappa känseln i mina tår, så jag slapp känna hur förbannat mycket jag frös.

Så ja. Nu ska jag uppenbarligen lära mig hur man servar gamla kameror. Det var väl ett oundvikligt kaninhål att trilla ner i. De dör på löpande band just nu, samtidigt som jag tycker sånt pyssel är rätt trevligt. Jag har i alla fall hittat en onlinekurs i det. En hel dollar per lektion. Det känns väldigt pålitligt, lite som när Filip Hammar uppmanar en att investera i Bitcoin i Facebookannonser, men med lite tur får jag ett snyggt diplom när det väl är klart.

Allt är hemmaframkallat och det funkade som det skulle. Tack och lov.

Det här inlägget tog för övrigt Wet Leg av Wet Leg samt Still Jealous av Tegan & Sara lång tid att skriva.

Hej.

I en intervju i december 1993 fick Krist Novoselic, bassist i Nirvana, frågan om han hade några nyårslöften, och svaret blev självklart ”To quit all of my bad habits”. Jag vet inte vad jag vill med det, jag tyckte mest det var kul.

I världen av analogt foto finns så sjukt många småproblem som normala aldrig tänker på. Tänk den som ändå vore sån. Men nä – eftersom jag är en kroniskt identitetskrisande millennial som därmed konstant eftersträvar något slags »autenticitet« har jag bestämt mig för att foto är bäst i fysisk form. Gud i himlen så dum i huvudet man är ändå. Å andra sidan – det kanske faktiskt gör att jag får tolv likes istället för fyra när jag postar bilden på instagram så då är det värt de där fem timmarnas jobb det tar med framkallning och torkning och scanning. Kanske.

Ett av de där små problemen är vattenfläckar på negativen. Det är väl inget gigantiskt problem och går att rätta till i ”post”, som videofolk säger, men det är fortfarande nåt jag får lägga tio minuter på per bild. Ett sätt att lösa det på är att använda ett medel som heter Photo-Flo. Jag fattar inte riktigt hur, men det är ungefär diskmedel. Och det enda det någonsin lett till för mig är att jag får fläckar av det istället – inte vattenfläckar, utan tvålfläckar. Du vet själv hur duschkabinen ser ut efter att man inte orkat städa den. Så då får man istället tvätta negativen en gång till, och hänga dem på tork igen. Och plötsligt har de där fem timmarna blivit tio. Verkligen, verkligen roligt. Ni ser dem förmodligen knappt, men jag ser dem och irriterar mig.

För att motverka det här har jag i alla fall beställt en filmavtorkare. Den består av en bunt gummiremsor, som att man klistrat ihop åtta vindrutetorkarblad till en tång, som dels ska lösa problemet med vattenfläckar och dels göra att filmen torkar fortare. Två vinster i en smäll, liksom.

Totalt blev det två och en halv rulle Lomography 800 fotograferat under jul. Det är en halv kvar i kameran som jag tänkt ska användas till något slags nattfoto. Det är för all del ganska enkelt ordnat just nu – ljusmässigt sett känns det som att natten kommer strax efter lunch just nu, så jag kommer inte behöva vara uppe extra länge. Jag ska vara p̶r̶e̶t̶e̶n̶t̶i̶ö̶s̶ ambitiös och noga. Stativ och ljusmätare. Korrekta exponeringar. Ordentlig komposition. Jag ska bara bli frisk från den här dödsförkylningen först. Jag trodde att kost-, sömn- och motionsmässigt självskadande under tiotals år skulle leda till ett stärkt immunförsvar, men tji fick jag. Detsamma gäller för övrigt resten av bilderna från de två rullar jag framkallat.